All the feels

Eller: De svåraste sakerna med den här resan

De saker som jag listar nedan är min personliga upplevelse och jag har upptäckt, genom forum och min sociala medie bubbla, att det är många andra med mig som upplever samma eller liknande saker. Därför har jag kategoriserat detta inlägg som både personligt och fakta.

Att genomgå IVF-behandlingar medan man redan är mamma

Jag är lyckligt lottad att jag redan att har kunnat få ett barn. Vi är så tacksamma för det! Och kanske ännu mer efter den här resan. Vi tar det ännu mindre förgivet.

Det finns två särskilda utmaningar med att redan ha ett barn när man genomgår IVF:

1. Tacksamhet och längtan "Sekundär ofrivillig barnlöshet" innebär att ett par eller en individ som tidigare har fött biologiska barn, inte lyckas uppnå en ny lyckad graviditet.

   
   

   När man redan är mamma/förälder och försöker få ett barn till genom IVF kan det komma tankar som:

   "Borde jag bara vara nöjd med det jag har? Tänk på dom som inte har något barn alls."

   "Är jag girig som 'tvingar fram' något som inte händer av sig självt?"

   
   

   Liknande kommentarer kan komma från andra: "Du har i alla fall ett underbart barn. Fokusera på det positiva." Värst är den kommentaren när det kommer efter ett missfall. Eller en liknande: "Du kunde i alla fall bli gravid! Det går säkert bättre nästa gång."

   
   

   Det är inte hjälpsamt. Man kan vara nöjd, glad och tacksam för det barn man har och samtidigt längta efter och sörja det barn man inte har fått. Det gör inte att det barn man har är mindre värt eller att tacksamheten inte är stor nog. Båda känslorna får plats samtidigt och bör respekteras och ges plats av en själv och av andra.

   
   

2. Hantera egna och banets känslor och behov

   Det här gäller såklart alla som genomgår något svårt samtidigt som man försöker vara en bra förälder.

   
   

   Med perspektivet IVF här behöver man navigera hormonpåverkan på sitt humör och sin kropp, skydda sin ömma mage från stötar, försöka få den vila man behöver för att orka och läka, hantera sin egen stress och oro, eventuellt ta sig igenom missfall, etc - samtidigt som man ska vara en lugn, trygg, rolig och mysig plats för ens barn att ha alla sina känslor och få sina behov tillgodosedda.

   
   

   Sen ska man klara av sitt jobb och ta hand om sitt hem till en viss grad också. Beroende på vad man har för arbetsgivare kan detta vara en utmaning. Jag är tacksam att det inte var ett problem för mig. Hushållets skötsel är oftast det lättaste att nedprioritera - och det har vi verkligen tillåtit oss att göra.

   Som ensamstående förälder är ju det här ännu mer utmanande. Jag är glad att jag har en man som tog mer än sin beskärda del av föräldraskapet och hushållsarbetet under den här perioden.

Hypervaksamhet

Man blir hypermedveten om sin kropp och dess signaler, bevakar eventuella biverkningar och symptom. Undrar om det är normalt eller om något är fel. Man oroar sig och stressar upp sig lätt när ens kropp inte agerar som vanligt eller som förväntat - kanske genom att mensen är sen eller tidig. Hur blir det då med tajmingen på sprutorna? Om man bara blöder pyttelite första dagen - ska man verkligen börja med sprutorna då eller vänta till mensen börjar "på riktigt"? Eller om något känns otydligt i instruktionerna.

Men kliniken kan hantera alla "dumma" frågor och oro.

Stressen över kvantitet

Trots att det är kvaliteten på äggen, och inte kvantiteten, som i slutändan spelar roll är det lätt att bli uppstressad över hur många eller få ägg som mognar, blir befruktade och klarar sig till blastocyststadiet. Allt som krävs är ju att man får ut ett ägg med god kvalite, så kan det gå vägen. "Guldägget", som vår klinik brukade prata om.

Omöjligt att planera

Jobbmöten och planer med vänner kan behöva avbokas eller ombokas med kort varsel beroende på olika tider man får på kliniken.

Det är också svårt att låta bli att hela tiden försöka planera för alla möjliga scenarier och försöka räkna ut när olika saker i processen bör hända. "Om jag börjar med sprutorna den dagen, då kommer troligtvis ägguttaget bli den eller den dagen. Då kan vi inte gå på den där middagen." "Om vi når den här milstolpen, då kan vi börja göra planer för den där saken." "Om vi inte når den här milstolpen kan vi börja med nästa IVF-behandling då och då" osv.

Total kontroll och absolut osäkerhet

Alla rutiner, hormoner och procedurer är baserat på vetenskap, uträkningade och kontrollerade. Allt är noggrant och precist. Samtidigt har man noll kontroll över utgången.

Det finns så många tips och "studier" på sociala medier och i forum, som visar på olika sätt att försöka optimera sina chanser att lyckas. Om man bara gör det här testet kan man få reda på om man har låga eller höga värden av något. Eller om man äter det där speciella tillskottet. Och fortfarande finns det inget vetenskapligt bevisat som definitivt kan öka chanserna. Det är i slutända naturen som avgör ändå. Det kan vara både en frustration och en lättnad.

Emotionell stress

Osäkerheten skapar emotionell stress och ibland ångest. Man kastas mellan hopp, besvikelse, till och med förtvivlan eller å andra sidan känslomässig avstängdhet.

Man kan få tvångsmässiga tankar som bara går runt och runt i huvudet. Under min andra IVF-behandling skrev jag denna anteckning:

"Allt jag har kunnat tänka på varje gång jag går och lägger mig den senaste veckan är:

'Är jag gravid? Förmodligen inte. Men det finns en liten chans. Om inte måste jag börja ta sprutor igen och det vill jag egentligen inte göra. Men om jag är gravid kanske jag får missfall igen, och då måste jag ändå börja med sprutorna igen. Jag hoppas verkligen att jag är gravid. Men jag vill inte bli alltför besviken. Jag kommer att bli besviken. Även om jag gör hela IVF-behandlingen igen kanske det inte fungerar. Är det värt alla risker och denna stress och ångest? Vi måste försöka, eller hur?'

Och jag måste vänta en hel vecka till innan jag kan ta ett test."

Hantera andras reaktioner och kommentarer

Jag har turen att ha väldigt stöttande, förstående och socialt intelligenta vänner och familjemedlemmar. Men det har ändå varit ett par stycken som fällt klumpiga och sårande kommentarer eller inte klarar av att hantera mina svåra känslor under den här perioden.

En närstående föreslog att "Ni borde prova bön", eftersom den personen är helt övertygad om att bön fungerar. Själv hade hon upplevt två missfall innan hennes bön "fungerade" och hon fick sitt andra barn. Jag är övertygad om att hon också hade om att allt skulle gå bra innan de missfallen inträffade, men det kanske var något speciellt med det tredje försöket. Hon var i alla fall inte ett dugg lyhörd för min egen erfarenhet eller övertygelse. Oavsett om man tror på bön generellt eller inte, är det ett respektlöst övertramp när man genomgår IVF. Tror man på bön så har man redan provat det med råge. Då blir kommentaren snare ett ifrågasättande av styrkan i ens tro eller kraften i ens bön. Och tror man inte på bön så blir det snarare ett ytterligare skäl som stärker ens "otro". Man kommer åtminstone inte bli övertygad av att den andre fortsätter att insistera.

En jämnårig vän som själv är ofrivilligt barnlös hade svårt att höra om den negativa statistiken kring fertilitet i vår ålder och kunde inte riktigt hantera min oro och andra svåra känslor. Hon försökte säkert skydda sitt eget hopp om att få barn någon gång, och försökte komma med positiva perspektiv. Jag upplevde det snarare som toxisk positivitet och kände mig inte tagen på allvar. Borde jag ha varit en "bättre vän" och inte delat med mig av min upplevelse, för att skydda hennes känslor? Eller borde hon ha tagit eget ansvar för att bevara sitt hopp i tysthet och bara lyssnat på mig med empati?

Känna sig och se ut som man är gravid

Bara hormonerna i sig får en att, både känslomässigt och fysiskt, känna sig gravid. Dessutom kanske man unnar sig/ tröst äter lite mer än vanligt under den här perioden och går upp några kilo extra. Känslomässig berg- och dalbana plus svullen och obekväm mage.

Samtidigt som man sörjer det faktum att det är så svårt att bli gravid på riktigt. Dessutom är man livrädd för att någon ska märka att magen är lite rundare och ska ställa den förbjudna frågan som kanske får en att brista mitt framför kaffemsakinen på jobbet.

Ännu värre är det under de två veckorna som man väntar på att få ta graviditetstestet eller precis efter ett negativt testsvar. Eller ännu värre efter ett missfall. Så fråga aldrig om någon är gravid. Du kan inte vet vad som döljer sig under ytan.

Par upplever processen olika

Såklart upplever par denna resa olika. För den ena får allt en direkt påverkan på ens kropp, vilket också påverkar en känslomässigt på ett annat sätt. Man kan bli irriterad och arg på sin partner - dels pga att hormonerna gör en mer lättretlig och känslig, och dels för att man kan känna sig ensam och oförstådd i sin upplevelse. IVF-resan kan tära på relationen, men har också potentialen att föra en närmare varandra och stärka relationen i det långa loppet. Det är viktigt att prata med varandra och dela sina känslor och tankar. Att man är öppen, ärlig och försöker vara förstående - från båda håll.

Min man sa att han ibland kunde "glömma bort" vad vi/jag var mitt uppe i. Och att han ibland behövde påminna sig om varför jag mådde eller betedde mig på ett eller annat sätt. Det var lite frustrerande för mig, som kände och tänkte på det konstant. Jag hade inte lyxen att koppla bort det för en stund. Men jag klandrar honom inte. Självklart påverkades han också emotionellt, bara på ett annat sätt. Men helt ärligt så kändes det ofta som min IVF-resa snarare än vår IVF-resa.

När "alla andra" är gravida

Det här gäller ju alla som längtar efter barn oavsett om det är första eller andra (eller flerde). Under den här tiden var det fler och fler mammor på förskolan som blev synligt gravida med sitt andra eller flerde barn. Vi vet såklart inte vad dom har behövt gå igenom för att komma dit. Men tanken "varför dom och inte vi?" dök ju upp ibland.

Vi var också relativt nyinflyttade i vår bygd ute på landet och hade förstått att det var på öppna förskolan och mamma-träningen som alla familjer lärde känna varandra och skapade en gemenskap. Vi missade det tåget med vårt första barn, men ett andra barn skulle ge oss en andra chans. En gratisbiljett in i en ny gemenskap. Så vi sörjde lite den möjligheten också.

Att få ett positivt resultat

Allt man längtar efter är ett positivt resultat på graviditetstestet. Men får man det är det ofta blandat med mycket oro. Man har lärt sig den hårda vägen att inte ta något förgivet. Det leder ofta till att man är extra vaksam över symptom och om något känns det minsta konstigt eller oväntat. Man vågar inte slappna av och njuta av det positiva resultatet. Inför varje besök hos barnmorskan, varje test eller ultraljud kraftsamlar man och förbereder sig på att något kan vara på tok.

När klockan tickar

När man uppnått en viss ålder eller av andra skäl känner att man inte har all tid i världen är tiden också en stressfaktor. Statistiken säger, ju mer tid som går dessto sämre blir kvalitén på äggen. Då är det lätt att man hastar vidare från en misslyckad behandling till nästa, så snart som möjligt. Risken är stor att man inte rikigt hinner processa det man är med om tills man är "klar" (antingen när man fått barn eller bestämt sig för att sluta försöka). Allt det där oprocessade kan ligga kvar under ytan en lång tid efteråt och påverka ens energinivå och känsloliv.

Trauma

Många som jag har följt beskriver sin IVF-resa som ett trauma. Ofta är det de som har gått igenom flera behandlingar och inte sällan har upplevt ett eller flera missfall längs vägen. Det kan vara väldigt svårt att beskriva hur det man varit med om har påverkan en. Det är knappt att man förstår det själv. Och det kan ta lång tid att bearbeta efteråt - oavsett om det "slutade bra" eller inte.

Det är viktigt att vara varsam, respektfull, ha tålamod och försöka vara förstående med en som går/gått igenom IVF.