Hur är det möjligt?
- 31 juli
- 4 min läsning
Uppdaterat: 6 aug.
Eller: När jag råkade bli gravid ändå
Efter att tredje IVF-behandlingen inte gav något resultat bestämde vi oss för att sluta försöka. Vi sörjde ett kort tag på våra olika sätt. Min man hoppades fortfarande på att vi kanske skulle kunna få ett barn på egen hand om vi bara försökte lite till. Jag trodde verkligen inte att det skulle funka, men gick ändå med på att prova några månader tills jag fyllde 42. Dels för att det är tärande att fortsätta hoppas och dels på grunda av de ökade riskerna med att bli gravid efter 42. Innerst inne hade jag börjat acceptera tanken att vi inte skulle få ett till barn.
Första menscykeln efter sista IVF-omgångens misslyckande var mensen sen... Jag blev misstänksam, men kunde inte riktigt tro att det kunde vara möjligt. Så jag tog tre graviditetstest. Alla var positiva. Jag hade svårt att tro att det var på riktigt ändå. "Kan det vara något annat ämne i kroppen som ger samma utslag? Något som jag har ätit?"
Jag var tvungen att googla på hur vanligt det är att bli gravid efter att man har slutat med IVF-behandlingar. Jag hittade att det tydligen finns studier som visar att 17-20% blir gravida på egen hand efter avslutade IVF-behandlingar (inom fem år). Trots att man trodde att man inte kunde få barn. Man kunde inte komma fram till exakt varför, men det fanns hypoteser (se fakta och källor nedan).
Jag blev helt ställd. Jag hade ju accepterat att vi inte skulle få något mer barn och hade börjat känna att det var ok. Nu var jag tvungen att kalibrera om. Jag kände mig inte glad, mest bara avvaktsam. Jag tvivlade på att det skulle gå hela vägen. Jag ville inte ens hoppas och trodde inte att jag skulle kunna känna mig glad eller hoppfull förrän jag fick se ett ultraljud på ett friskt foster. Så jag bokade ett tidigt ultraljud för att slippa gå och bära på ännu ett utblivet missfall längre än nödvändigt.
Fram tills nu hade vi varit väldigt öppna med våra nära vänner och familj om vår resa. Men nu berättade vi bara för ett par utvalda. Osäkerheten kändes för stor.
Vi gick på inskrivningssamtal hos barnmorskan, vilket också kändes helt overkligt. Jag kände på något sätt som att jag lurades, som något slags imposter syndrome. Det kändes på någon nivå som att det var dumt att gå dit när det ändå inte skulle bli något av den här graviditeten. "Jag kanske inte ens är gravid längre." Vi pratade om hur det hade varit och hur vi kände nu. Barnmorskan var väldigt empatisk och professionell. Vi bokade in allt som man ska, med ett "vi får se". Varje tanke på graviditeten, på planer framåt och på ett till barn slutade alltid med brasklappen "vi får se" eller "om det nu går hela vägen".
Veckorna gick och jag hade gravid symptom. Men osäkerheten kändes så stor ändå. Jag kollade till och med upp om man kunde få positivt utslag på graviditetstest om man hade ett oupptäckt missfall. Och det stämde. Gravidhormonet hCG som testet mäter kan fortfarande finnas kvar i kroppen flera veckor efter ett missfall. Så det var ingen idé att ta graviditetstest med jämna mellan rum för att känna sig mer säker. Och det var kanske lika bra.
Min mage blev mer svullen och det var svårt att hitta kläder som passade och som inte framhävde den. Jag hade redan lite "mammamage" sedan tidigare och hade gått upp några kilo under IVF-resan. Redan i vecka 8 var jag lika stor som i början av andra trimestern med min första graviditet. Rädslan för att se gravid ut "för tidigt" var ett faktum igen. Det är inte ofta som man hoppas att folk ska tycka att man blivit lite tjock (bara). Jag ville helst inte berätta om graviditeten förrän efter vecka 12. Det var skönt att vi fick jobba mycket på distans och att det snart var semester.
Sen var det till slut dags för det tidiga ultraljudet i början av vecka 8. Jag förberedde mig helt på att det skulle vara samma besked som förra gången. Jag låg i gynstolen och tänkte "Nä, det blir inget med det här." Men läkaren visade skärmen och vi fick se och höra att hjärtat slog. Hon sa att allt såg bra ut så här långt. Det var en otrolig lättnad och då kom glädjetårarna. Nu visste jag med säkerhet att jag var gravid på riktigt och vi hade passerat en milstolpe. Mycket kunde såklart hända längs vägen, men jag skulle verkligen försöka leva på de där hjärtslagen fram till nästa ultraljud fyra veckor senare.
Hur vanligt är det att bli gravid efter misslyckad IVF-behandling?
Det är relativt vanligt. Enligt sammanställd fertilitetsforskning som presenteras av Medical News Today blir ungefär 17 % till 26 % av alla kvinnor gravida naturligt inom fem år efter ett misslyckat IVF-försök. [1, 2] Att bli gravid efter en misslyckad IVF-behandling är fullt möjligt, antingen genom naturlig befruktning eller genom efterföljande medicinska behandlingar. Här är en sammanställning av vad forskningen visar:
Naturlig befruktning efter misslyckad IVF
Många par antar att spontan graviditet är omöjlig när de väl har påbörjat IVF, men studier visar att det inte stämmer:
Statistiken: En stor studie publicerad av BBC visar exempelvis att 17 % av kvinnorna vars behandling misslyckades eller ledde till missfall, fick barn naturligt inom fem år. Siffran bekräftas i flera internationella artiklar sammanställda av Pacific Reproductive Center. [1, 3]
"Återställningseffekten": Fertilitetsspecialister menar att äggstocksstimuleringen under IVF-cykeln ibland kan balansera hormoner. Dessutom kan den minskade stressen efter att ha avslutat intensiva behandlingar ha en positiv inverkan på kroppen. [1, 4]
Bästa förutsättningarna: Spontana graviditeter är enligt studier i National Institutes of Health (PMC) vanligast bland yngre kvinnor och hos par med diagnosen oförklarlig barnlöshet. [5]
Faktorer som påverkar dina chanser
Sannolikheten att bli gravid efter ett misslyckat försök beror till stor del på några nyckelfaktorer:
Ålder: Kvinnans ålder är den enskilt största faktorn för framgång. Kvinnor under 35 år har generellt högre fertilitet (både naturligt och via IVF) än kvinnor över 40 år.
Orsak till infertilitet: Den bakomliggande orsaken till fertilitetsproblemen styr hur stora chanserna är att lyckas i framtiden.
Äggstocksreserv: Hur väl kroppen svarar på de stimulerande medicinerna. [1, 2, 4, 6]
Källor:
Kommentarer