Ingen press...

Eller: Tredje och sista IVF-behandlingen

Inför den tredje och sista IVF-behandlingen hade jag PMS från helvetet. En känslomässig åskstorm. Det var väl en blandning av hormoner och emotionell stress över att det här var min "sista chans" att bli gravid. Det gjorde inte saken bättre att jag blev osäker på när jag skulle börja ta sprutorna, eftersom de första mensdagarna bara var några droppar. "Räknas det verkligen som att det har börjat då? Eller är det en mellanblödning? Kommer det bli fel med tajmingen i cykeln? Kommer det påverka utgången? Hur noga är det? Tänk om jag har sabbat vår sista chans." Jag fick höra av mig till kliniken och fråga. Allt var såklart lugnt från deras perspektiv.

Men jag brottades ändå med känslan av att jag gjort något fel. Hur vet man vad som är rätt när kroppen inte beter sig som den "borde", enligt instruktionerna? De senaste cyklerna var ju lite annorlunda på olika sätt också. Det var väldigt känslomässigt påfrestande. Det fanns ju inget annat att göra än att följa instruktionerna, vänta och se. Men det är ju så mycket som står på spel och jag kände mig så maktlös.

Den här gången skulle jag ta två olika stimuleringssprutor samtidigt, Menopur och Gonal-F. Det blev tillslut tre sprutor på en och samma gång när jag börjar med bromssprutan, Ganerelix. Det blev lite svårt att hitta någon ny plats att sticka till slut. Magen var strösslad med blåmärken.

På ultraljudet såg det ut som äggblåsorna mognade på bra, men de var inte lika många eller lika mogna som under tidigare behandlingar. Så jag fick inte någon tid för ägguttag och skulle komma tillbaka på en till koll några dagar senare.

Nästa ultraljud såg fint ut och jag fick en tid för uttag.

Ägguttaget gick bra. Vi gjorde samma procedur som förra gången med smärtlindring intravenöst innan uttaget. Vi fick ut sju ägg varav fem blev befruktade och en klarade sig till blastocyst.

Vid återföringen fick vi se den på skärm innan den återfördes. Den var fin och såg ut att vibrera av liv. Jag fick en bra magkänsla med den här. Den såg livskraftig ut. Jag vågade bli lite hoppfull.

Men sen kom det lite blod fem dagar innan dagen för gravidtestet. Kliniken sa att jag skulle fortsätta ta progesteron om det bara blödde lite. Men kunde sluta om det blev som en vanlig mens. Jag önskade att jag slapp gå på toa och slapp se blodet. Nästa dag var det uppenbart mensen som hade kommit. Jag slutade ta progesteronet och började sörja.

Det kändes väldigt sorgligt, för mig, för min son, för oss som familj. Det var mycket som jag sörjde:

Jag skulle aldrig mera få vara gravid och känna ett barn växa och röra sig inom mig. Inte vara med om en förlossning igen. Aldrig mera amma eller ta hand om en bebis som är min igen. Aldrig följa dens utveckling på så nära håll och vara dens hela värld för ett tag. (Det ska tilläggas att jag hade tidigare en positiv erfarenhet av graviditet, förlossning och amning - det är det inte alla som har och är inte just de bitarna som alla sörjer att de inte får uppleva igen. Men vissa kan ju önska sig en revansch.)

Min son skulle aldrig få bli storebror. Jag tror han skulle ha blivit en jättefin storebror. Vi skulle aldrig se honom växa i den rollen och utveckla en sådan relation. Han har sin kusin som vi bor väldigt nära, och det är jag så tacksam för. Han är nästan som ett syskon. Och snart skulle kusinen få ett lillasyskon. Det är nära, men ändå inte riktigt samma sak. När vi bli gamla blir han ensam ansvarig för att ta hand om oss.

Det skulle vara en sorg som jag skulle få bära med mig länge, kanske hela livet, i olika grad under olika perioder och enskilda tillfällen. När jag ser andra mammor som är gravida med ett andra eller tredje barn eller med bebisar som är småsyskon. När de mammorna bondar på öppna förskolan och bygger en annan sorts relation med varandra. När jag ser andra syskon som leker. Och när min son önskar att han hade ett syskon.