Ja, det var för bra för att vara sant

Eller: Mitt första missfall

Fortsättning: En stund efter att kliniken hade öppnat igen fick vi kallelse att komma på ett uppföljningsbesök med tidigt ultraljud. Då skulle jag ha varit i vecka 10.

Jag var nervös inför besöket. I bilen på vägen dit påminde jag min man om att det finns en risk för uteblivet missfall - det är när graviditeten har avstannat, men kroppen inte har reagerat på det och inte stött ut det. Det kallas även för oupptäckt missfall och "missed abortion" eller "sighlent misscarriage" på engelska.

Mina farhågor besannades när jag satt där i gynstolen och läkaren vinklade bort ultraljudsskärmen och tittade noga och allvarligt på den.

Det spelar ingen roll hur mycket man försöker förbereda sig och skydda sig från dåliga besked. Hjärtat brister ändå. Och det är så det ska vara. Saker som betyder något ska kännas.

Läkaren gav beskedet på ett väldigt professionellt och empatiskt sätt. Det fanns ingen hjärtverksamhet och embryot var för litet. När hon mätte kom hon fram till att den hade avstannat redan i vecka 7. Dessutom såg det ut som något var fel på fostersäcken.

Jag höll ihop när hon berättade, men när hon gick för att hämta en kollega för en andra bedömning, bröt jag ihop. Jag hämtade mig lite när de kom tillbaka. Den andra läkaren tittade och konstaterade samma sak. Det kändes ändå tryggt att det var deras rutin att två läkare skulle kolla för att vara helt säkra.

Sedan fick jag medicin (Cytotec) att ta hemma för att hjälpa koppen att stöta ut embryot. Vi var i sorg, men mest kanske någon slags chock, för vi gick väldigt snabbt in i praktisk fixar-mode. På vägen hem köpte vi massor av olika slags bindor, choklad och glass. Vi skaffade barnvakt som kunde hämta vår son från förskolan nästa dag och som han kunde sova över hos.

Jag tog medicinen på morgonen nästa dag. Den skulle tas vaginalt till att börja med. Sen väntade vi och väntade och väntade, utan att någonting hände. Efter flera timmar kom det svag mensvärk och lite blod. Men jag hade ju förväntat mig en störtflod. När jag ringde kliniken och frågade vad som stod på, sa de att jag skulle ta en ytterligare dos, denna gång under tungan. Det enda som hände var att jag fick jobbiga biverkningar: extrem ihållande frossa i ca 1h och diarré. Lite mer ont i magen och lite mer blod. Men totalt inte mer än en vanlig mensdag.

Det blödde lite i några dagar till. Men det kändes inte som det hade funkat. När jag sökte information fick jag reda på att Cytotec inte fungerar i ca 10 % av fallen.

Vi fick vänta nästan två veckor på ett återbesök med ultraljud. Där visade sig att jag hade rätt. Det hade inte funkat och jag fick en remiss till gynakuten för att kunna få ytterligare en medicin, som de inte kunde ge mig på kliniken.

När vi väl fick träffa en läkare undersökte hon mig (på ett väldigt smärtsamt sätt) och gav mig komplementmedicinen Mifegyne att ta tillsammans med Cytotec hemma. Väl hemma igen gjorde vi samma procedur som förra gången, med barnvakt och övernattning för sonen.

Jag skulle ta Mifegyne en dag före Cytotec. Den här gången verkade det fungera redan tre timmar efter Mifegyne. Jag fick huggsmärtor i livmodern och straxt därefter kom en störtflod, under en relativt kort period. Jag var helt övertygad om att det hade fungerat och ville inte behöva ta Cytotec i onödan nästa dag. Men läkaren sa ändå att hela behandlingen måste slutföras. Jag blev arg och ledsen, men gjorde som de sa och fick uppleva de jobbiga biverkningarna av Cytotec igen. Den här gången var det värre - utan att något mer hände.

Jag blödde lite i ett par veckor till. Sen var det dags för ultraljud hos kliniken igen. Denna gång var syftet att undersöka mina äggstockar inför en andra IVF-behandling. Då upptäcktes det att det var någonting oidentifierbart i min livmoder. Kanske en rest från graviditeten eller kanske en polyp? Läkaren skrev en remiss för en hysteroskopi - en undersökning eller behandling av livmoderns insida. Läkaren använder ett smalt instrument med en kamera som förs in via slidan. Om det behövs tas det som är där bort i samband med undersökningen.

Jag fick vänta en dryg månad på att få komma på min hysteroskopi. Jag var så orolig inför undersökningen på grund av mina tidigare dåliga efterfarenheter från ägguttaget. Skulle smärtlindringen fungera? Så jag hörde av mig till dem och berättade om mina farhågor. Väl på plats fick och lugnande en stund innan och Cytotec (den används för att mjuka upp livmodertappen).

Allt gick jättebra. Läkarna och sjuksköterskorna var så vänliga och omhändertagande. Jag upplevde ingen större smärta. Men fick bekräftat än en gång att Cytotek inte fungerar som väntat på min kropp. Den hade inte mjukat upp min tapp så mycket som den skulle. Och jag låg och skakade i biverknings-frossa under hela undersökningen.

De hittade det som inte skulle vara där och i efterhand kunde labbet konstatera att det var en rest från graviditeten. Det tog alltså tre månader från att vi fick reda på missfallet till att de sista resterna lämnade min kropp. Det var en fysiskt och psykiskt påfrestande tid.

Jag tänkte på det embryot och vad som hade kunnat bli varje dag i minst nio månader. Sedan fortsatte jag att tänka på det, men inte lika ofta.