När jag grät över en pizza och ett glas vin

Eller: Hur det hela började för oss

Efter en tids försök att få ett andra barn började min man prata om att vi kanske borde fundera på IVF. Vi hade inte direkt tiden på vår sida, jag skulle fylla 41 den sommaren, och ju tidigare vi började desto större sannolikhet var det att det skulle lyckas. IVF är som att stanna tiden lite. Poängen med IVF är ju att stimulera fler mogna ägg än vanligt under en cykel. Teoretiskt sett skulle man kunna, om man har tur, få ut lika många ägg under ne cykel som man annars skulle producera under ett helt år - eller mer. Då kan man också se tydligt vilka ägg som har mest potential att leda till en graviditet (mer om detta i ett annat inlägg).

Det var inte ett enkelt beslut för mig att ta. Jag var fullt medveten om statistiken kring graviditet och missfallsrisken för kvinnor i min ålder. Jag hade också en aning om att det generellt kan vara rätt tufft att gå igenom IVF, både emotionellt och fysiskt. Jag tvekade kring om det var värt ”besväret” när utgången var så osäker.

Det kändes orättvist. Orättvist för att jag inte hade valt att vänta såhär länge - det var inte mitt fel att jag träffade min man så sent i livet. Orättvist att det alltid är vi kvinnor ska behöva utstå en massa - det var ju jag som skulle behöva genomgå behandlingen och ta alla konsekvenser i min kropp. Jag var arg och ledsen när vi pratade om det. Inte på min man, bara på situationen.

Samtidigt var längtan efter ett andra barn så pass stort att jag blev ledsen när jag fick reda på att ett vänpar till oss skulle få sitt andra barn. Det var nog droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var såklart glad för dom, men också ledsen för oss - att vi inte var i samma situation. Då kände jag verkligen att det var värt att testa. Jag ville inte ångra senare i livet att vi inte ens hade försökt.

Så vi gick på ett första besök på IVF-kliniken för att få mer information och göra en utredning. Då skulle vi i alla fall få veta om det var lönt att försöka. Det var ingen större utredning. Läkaren uppskattade mitt allmänna hälsotillstånd, vi pratade om min tidigare graviditet, gjorde ett vaginalt ultraljud för att kolla hur det såg ut därinne och tog ett blodprov. I mitt fall bedömdes det att åldern var den största faktorn till att jag hade svårt att bli gravid igen. I övrigt såg allt bra ut.

Efter det mötet kände jag mig mer lugn och trygg att det var rätt väg att gå. Så jag började IVF-behandlingen redan första cykeln efter besöket, i juni 2025.

Det var början på en tung och tärande resa.