Oro och motbevis om vart annat

Eller: Ultraljud är en kortvarig tröst

Tre dagar efter det tidiga ultraljudet upplevde jag huggsmärtor i nedre delen av magen. Det påminde mycket om hur det känndes efter att jag tagit Mifegynne, för behandlingen av mitt uteblivna missfall, precis innan det började forsa blod. Jag satt vid min dator på kontoret och gick snabbt till toaletten och satt där ett tag, orolig för att jag skulle få ett till missfall där och då. Men inget mer hände.

Jag satte på mig en binda, utifall att, och gick tillbaka till mitt skrivbord. Efter jobbet satt jag i lokaltrafiken och började föreställa mig olika scenarier där jag fick missfall offentligt. Vad skulle jag göra då? Hur skulle andra reagera? Var fanns närmaste toalett? Skulle jag kunna ta mig till närmaste sjukhus själv? Föreställningen och oron blev så stark att jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka tårarna.

Oron för att jag hade fått ett till "uteblivet" missfall igen gjorde att jag bokade ett till tidigt ultraljud. Jag fick en tid precis en vecka efter det första. Lika delar i mig tänkte, "det är lugnt, du nojar i onödan" och "det är kört, det blir inget barn av det här".

Ultraljudet visade att allt var ok. Hjärtat slog starkt. Fostret var rätt storlek och allt annat såg bra ut. Än en gång kunde vi pusta ut. Bara tre och en halv vecka kvar till KUB*-ultraljudet.

KUB

Det var de längsta tre och en halv veckorna någonsin. Min missfallsoro sjönk efter senaste ultraljudet för att sedan öka igen sista veckan innan KUB:en. Min mans oro hade bara ökat och han hade redan tagit ut sorgen i förväg och var helt inställd på att fostret inte levde längre. Bara det att jag började må bättre mot slutet av första trimestern var oroande - trots att det är helt naturligt och vanligt att man mår bättre då. Oron grundade sig i att jag hade börjat må bättre efter mitt missfall också.

Vi gick båda in till undersökningsrummet med inställningen att vi inte skulle få se hjärtslag igen. Väldigt tråkigt och dystert, men också en helt naturlig försvarsmekanism.

Lättnaden var enorm när vi såg att fostret levde och hade växt som det skulle.

Barnmorskan gick igenom alla delar av kroppen och konstaterade gång på gång att allt såg bra ut. Den statistiska sannolikheten för att det skulle vara något kromosomfel, som de räknar ut i slutet av undersökningen, var också nästan obefintlig, trots min ålder.

Efter undersökningen släppte anspänningen helt och jag grät av lättnad i hallen utanför.

Vi började berätta för fler av våra vänner och bekanta om graviditeten. Dels för att det inte gick att dölja rent fysiskt längre och för att det kändes mer säkert.

Men trots att våra farhågor motbevisades kom overklighetskänslan tillbaka för mig. Det är svårt att förklara, men jag tror att det var någon kombination av imposter syndrom och dissociation från min kropp. Jag kunde fortfarande inte fullt landa i att jag verkligen var gravid. Det kändes surrealistiskt när jag såg min kropp i spegeln. Jag insåg att jag skulle behöva jobba väldigt medvetet med att övertyga mitt psyke och nervsystem om att jag verkligen hade ett foster som levde, växte och mådde bra i min kropp (men fortfarande med brasklappen "än så länge").

Nästa ultraljud, rutinultraljudet, skulle ske om drygt sex veckor.

Fortsättning

*Ett KUB-test (kombinerat ultraljud och blodprov) är en frivillig fosterdiagnostisk undersökning. Den utförs under graviditetens första trimester för att uppskatta sannolikheten för att fostret har vissa kromosomavvikelser, främst Downs syndrom (trisomi 21), Edwards syndrom (trisomi 18) och Pataus syndrom (trisomi 13).