Att vara gravid efter missfall

Oktober är "International Pregnancy and Infant Loss Awareness Month" (månaden för medvetenhet om graviditets- och spädbarnsförlust). Och för mig är det nu drygt tre månader kvar till beräknat förlossningsdatum i denna oväntade graviditet.

Det är mycket man kan säga om graviditets- och spädbarnsförlust och ändå missa vissa perspektiv. Trots att det ofta finns många gemensamma nämnare som de som varit med om det delar, är varje fall individuell, upplevs olika, påverkar livet olika och till varierande grad. Jag kan bara tala utifrån min egen erfarenhet och mitt perspektiv och här kommer några tankar som jag haft den senaste tiden.

Oro och tacksamhet

Jag har redan beskrivit mitt missfall, i tidigare inlägg, och hur det påverkade mig då. Jag har också beskrivit hur det har påverkat mig och min man under den tidigare delen av min nuvarande graviditet. Det var inte förrän efter rutinultraljudet, i vecka 19, som vi kunde börja slappna av och glädjas mer ohämmat. Det hände inte över en natt, men mer och mer för varje dag. Ännu bättre blev det när jag kunde känna barnets rörelser tydligare och mer regelbundet. Nu sparkar och bökar hen runt många gånger under dagen och natten. Jag känner sån tacksamhet varje gång.

Oväntat svåra frågor

Sedan denna graviditet blev mer uppenbar och officiell har jag några gånger fått frågan om det är "första eller andra". Jag har blivit lite ställd och inte riktigt vetat hur jag ska svara. Jag var inte riktigt beredd på min egen reaktion på frågan. Det är väl inte en så svår fråga, eller? Jag har ett barn redan, alltså blir detta mitt andra barn. Men jag har varit gravid två gånger tidigare, alltså är det min tredje graviditet. Fast det är ju inte det folk egentligen frågar om. Och hur obekväm ska man göra situationen för den som ställt en till synes oskyldig fråga. Å andra sidan var den andra graviditeten, och förlusten av den, lika verklig, viktig och hade stor påverkan på mig, både fysiskt och känslomässigt. Ska det osynliggöras nu när jag har en frisk och mer utvecklad graviditet, som mer troligt leder till ett syskon? Det kan ju bli ett tillfälle till att öka medvetenheten och normalisera ett mer komplext svar på frågan. Samtidigt kan det ibland kännas för känsligt och personligt. 

Jag lägger ingen värdering i hur andra med liknande erfarenheter väljer att svara på den typen av frågor. Själv har jag svarat lite olika varje gång, beroende på situation och vem som frågat. Jag hade bara inte räknat med att jag skulle tveka nån sekund innan jag kunde svara på frågan. Att det skulle skapa lite av en inre konflikt.

Vad har jag förlorat?

Jag har också tänkt mycket på hur olika och hur personligt det är när man räknar att liv börjar, och när man tycker att det är ett embryo, ett foster eller ett barn man har förlorat under en graviditet. Visst finns det medicinska definitioner, utifrån olika utvecklingsfaser. Men den känslomässiga och personliga upplevelsen och anknytningen är en helt annan. I vissa fall spelar även religiösa eller ideologiska övertygelser roll. Jag tycker att alla perspektiv bör respekteras och alla ges utrymme att sörja eller gå vidare, på sitt sätt och i sin tid, oavsett vad man själv har för upplevelse eller övertygelse. En person kan sörja ett missfall i vecka 8 lika mycket som en annan sörjer ett missfall i vecka 30. Självklart är det fysiskt olika upplevelser. Men känslomässigt är ett tidigt missfall inte nödvändigtvis lättare att gå igenom. Medan för en del är det det. Och har man inte varit med om det kan man inte veta hur det skulle påverka en själv.

Mitt eget missfall tänker jag nog mest på som en väldigt jobbig fysisk erfarenhet och samtidigt en förlust av en version av framtiden, mer än en förlust av ett barn. Ett potentiellt barn. Jag la mycket tid, tanke och känslor i något som jag så gärna önskade och hoppades på. Blev emotionellt fäst och byggde upp olika framtidsscenarion som jag längtade till. Och så raserades allt i ett ögonblick. Sedan behövde jag dessutom gå igenom något väldigt jobbigt fysiskt. Den erfarenheten påverkade också hur jag kände kring de kommande försöken att bli gravid och skapade stor oro i denna graviditet. Men jag tror, för mig, hade det varit ännu jobbigare om det hade hänt senare under graviditeten. Då hade jag kanske inte ens velat försöka igen.

När får man gå vidare?

Samtidigt som det var en väldigt jobbig tid, så har jag mestadels gått vidare. Jag tänker fortfarande på det ibland. Men påverkas sällan känslomässigt av det. Livet rullar vidare i en väldig fart. Fokus ligger på mitt första barn, min nuvarande graviditet, jobbet, livspusslet - nuet helt enkelt. Jag hinner inte tänka på och känna så mycket annat. Ibland funderar jag på om inte jag kanske borde tänka och känna mer om det jag varit med om. Jag kommer alltid bära med mig erfarenheten av att ha gått igenom ett oupptäckt missfall och IVF-behandlingar som inte ledde till något barn. Det har ju förändrar mig på något sätt. Men jag har kommit fram till att det är bra att jag fokuserar på det som är viktigt och positivt i livet nu. Kanske har erfarenheten gjort mig mer tacksam och ödmjuk.

Finns det en mening?

Jag tror inte på att det ligger en större mening bakom allt som händer. Hemska saker kan ske helt utan någon "mening". Jag tänkte att det blev som det blev. Det ena fostret mådde inte bra och hade inte möjlighet att utvecklas vidare. Det andra hade rätt förutsättningar att fortsätta utvecklas och allt hittills tyder på att hen är ett friskt och starkt barn. Helt underbara saker kan också ske utan "mening". Och det kan vara gott nog. Man kan känna lika mycket förundran och tacksamhet för det. 

Ibland behöver man skapa en mening kring saker som händer för att försöka förstå och hantera det. Det är helt naturligt och ett djup mänskligt behov. Det har var och en rätt att göra för sig själv. Men man kan inte lägga sitt eget meningsskapande på någon annans erfarenhet. Att lägga ett lager av "mening" på någon annans förlust kan vara oerhört respektlöst och försummar deras upplevelse och sorgen som de går igenom.